Bechterews sjukdom
Hej allihopa! Minns ni mig?!
Det gör jag knappt själv just nu. Jag var verkligen på rätt bana med kosten och tränignen när jag tok-kraschade under senhösten. Det är andra veckan i januari 2019 för tillfället, jag slutade skriva i oktober 2018. Jag har en rätt bra bit kvar tillbaka till den där fantastiska livsstilen och energin jag hade innan jag mer eller mindre gav upp det mesta.
Jag fick den första diagnosen i oktober förra året. Bechterews sjukdom. AS. Ankyloserande spondylit. Kärt barn har många namn! Jag var inte beredd på det då jag verkligen in i det sista hade hoppet uppe om att det skulle vara något mer temporärt som Ischias. Jag blev otroligt ledsen och lät det faktum att jag är kroniskt smärtsamt sjuk äta upp mig totalt. Mycket offermentalitet som fick styra just då. Eftersom jag var mitt uppe i ett rejält smärtskov och hade börjat få dimsyn flera timmar om dagen och inte kunde tänka klart på grund av sömnbristen, sjukskrevs jag på heltid av min läkare, mot min vilja. Jag ville ju kämpa!
Att hålla vettiga vardagsrutiner och inte grubbla för mycket på framtiden tycker jag är extremt svårt när jag bara går hemma själv utan något avbrott i form av några timmars arbete och att få träffa kollegor osv. Jag hade tragglat på med halvtid på jobbet några veckor men inte ens en sådan nedtrappning fungerade med mina smärtor, med facit i hand inser jag ju att en heltidssjukskrivning i det läget var oundviklig.
Jag har ju tjatat en hel del om min sjukdomsutredning här, för mina rygg- och magproblem. Mag- och tarmutredningen är efter 6 månaders utredande fortfarande inte klar och det finns ingen indikation på när den kommer att bli det heller. Men nu har jag i alla fall ETT svar. Jag är inte galen, jag har inte inbillat mig smärtan och ja, det finns lindring emot den.
I dag ska jag börja arbeta halvtid och det känns bra. Jag är för tillfället nästan smärtfri dagtid men har svårare att sova på nätterna då stelhet och smärta jävlas med mig längs med ryggraden, rör jag på mig i sömnen så vaknar jag för att det stramar och hugger. Men som sagt, smärtan brukar släppa när jag stiger upp och får igång blodcirkulationen.
Jag ska i alla fall försöka häva mig upp på banan igen och hitta tillbaka till energiknippet jag egentligen är, om en månad är det även dags för Sockerdetoxkursen i Stockholm som hålls av My Westerdahl och Ewa Meurk, det ska bli så intressant och jag är säker på att det kommer att vara väldigt viktigt för mig att delta.