LIVSBEJAKANDE

Helgen har anlänt hörrni!

 

Det är tidig lördag morgon och jag sitter inte vid matsalsbordet för min heliga ensam-morgonstund. Jag sitter i soffan iförd bästa mys-mundering a la Naketano, nerbäddad under en filt framför Youtube på TV (KetoConnect-kanalen för tillfället, rekommenderas!) och med datorn i knäet. Jag har som många andra dragit på mig en höstförkylning.

 

Jag har äntligen hittat till någon slags regelbunden träning som faktiskt blir av! Det jag till slut trodde var helt omöjligt.

 

Jag är en numera före detta klassisk sporadisk hets-tränare som hängt upp sig på kaloriräknaren på löpbandets display och enbart sprungit efter den, "bara 100 kalorier till" eller "360 kcal brända, det är närmare 400 än 300 nu så liiiite till upp till 400, känns bättre i huvudet". Utan en tanke på att löpbandet inte haft en susning om hur många kalorier just MIN kropp förbränt under dessa låååånga plågsamma kilometrar jag då av fitness-industrin fettskrämt pressade mig att göra sociala mediers "Cardio" på alldeles för taffligt näringsintag, huvudsakligen bestående av..

• Socker och snabba kolhydrater, druvsocker när energin dippade
• Svårsmält kvarg (ska ALDRIG mer tvinga i mig kvarg)
• Diverse syntetiska proteinpulver jag bara fick ont i magen av
• Kemiskt och sockersötade proteinbars med smak av typ "födelsedagstårta" och "Cookies and Cream"
• Havregrynsgröt och riskakor (ujuj vad jag överätit riskakor i mina dagar, där har jag inget stopp)
• Kyckling stekt i teflonpanna utan fett med supervitt ris och färglös sönderkokt frys- broccoli och blomkål
• Snustorra stekta äggvitor med brända champinjoner
• Självklart nersköljt med enorma mängder Celsius (försöker att inte tänka på hur många mjukiströjor från Naketano jag hade kunnat köpa mig i stället för alla tusenlappar jag kastat bort på Celsius).

Spontant reflektion: VEM FAAN orkar träna regelbundet på den skiten?!

 

Jag har i perioder haft TRE gymkort på olika träningsanläggningar och aldrig tidigare tränat för att ge min kropp kärlek och hälsa. Jag har kompensationstränat för saker jag ätit vare sig det varit för mycket eller för lite. Vill bara ge min envisa kloka kropp en stor kram och tacka för att den inte brakat ihop trots allt korkat jag utsatt den för under djupt förakt.

 

Friskis och Svettis är för tillfället verkligen min melodi! Jag vill inte ens tänka på hur många tiotusentals kronor jag lagt på svindyra gymkort på vad som ansågs vara lite "hippare" gym att "checka in" på på Facebook så alla såg hur duktig man var, samtidigt som jag fisförnämt hävdat att Friskis tillhör B-laget av gym- och träningsanläggningar i stan. Tror ni att jag med mitt sporadiska crosstrainer-hetsande någonsin fick någon rutin, glädje och resultat av min träning och kände mig trygg och glad på något av dessa hippa gym? Nä. (Inget ont om dessa gym, jag vill bara berätta om det självbedrägeri jag ägnat mig åt). Gav jag någonsin Friskis med all dess träningsglädje och kravlöshet en chans?

 

Nä. Jag ville ju inte vara en go å gla' motionär, jag ville vara miss fitness på stans coolaste gym liksom! Åkte till och med till Fitnessfestivalen och Luciapokalen för att samla inspiration. Som alla fitness-tjejer jag följde på Instagram. Jag hade inte vett att förstå och filtrera det jag såg på instagram då.

 

Jag har varit så full av ursäkter till att inte träna. Jag är inte bättre än någon annan, skrattar lite för mig själv ibland när jag tänker på alla tokiga ursäkter jag haft för mig själv för att strunta i att röra på mig. Magen är för svullen, kommer bara sänka min självkänsla ännu mer om jag går till gymmet och känner mig ful. Är jag inte lite krasslig? Jag ska träna hela helgen och kroppen måste ju få vila så jag vilar nu (min inplanerade hetsträningshelg ställde jag självklart alltid in, ofta för att jag överåt godis och skräpmat istället). Magen krånglar (mest troligt på grund av överätning), man vill ju inte behöva springa på toa på det där fräsiga gymmet. Mina svindyra träningskläder jag köpt för att sporra mig till träning men som bara ger mig ångest över hur lite jag använt dem när jag tittar på dem, ligger i tvätten. Jag kan fortsätta i evigheter. Vilka är era tokigaste ursäkter för att slippa träna?

 

Men vändningen kom. Eller "kom och kom", jag valde vändningen.

 

Jag ställde alla ursäkter åt sidan, vinkade åt dem och knallade förbi. Det är bara att göra. Det svåraste för mig är att komma iväg till träningen. När jag väl är på plats går det 9 av 10 gånger hur bra som helst! Det är just det där med att packa väskan, få på sig träningskläder och ta sig ut genom dörren. Inte fastna framför spegeln i hallen och börja förhandla med sig själv om man verkligen behöver/vill/orkar/ska träna just i dag. Bara gör det! GÅ UT GENOM DÖRREN OCH ÅK TILL GYMMET/SKOGEN/PROMENADSLINGAN/ZUMBAN etc.

 

Jag VILL ju röra på mig Jag VILL ge min kropp kärlek i form av allt den är skapad för att fungera optimalt och må bra av. Artegen föda, återhämtning (först och främst sömn i mitt fall) och rörelse.

 

Det enda som har stått ivägen för detta är jag själv och mina sabla ursäkter. Ursäkterna kan jag skippa och mig själv kan jag flytta på. Så det var vad jag gjorde. Jag gick ifrån ursäkterna. Och så..

 

 

Jag skaffade mig ett kort på närmaste gym, i det här fallet var det FS, Friskis och Svettis. Om min träning ska bli av ska det vara lätt att ta sig dit, var mitt resonemang. Jag hade heller ingen lust att bli halvt ruinerad på ännu ett gymkort så FS tilltalade även på den punkten. Sedan rensade jag ur alla träningskläder jag köpt i storlek XS som skulle funka som motivation till att komma iväg till gymmet men som bara haft motsatt effekt, jag har fått ångest och känt mig som världens sämsta människa. Även de träningsplagg som förvisso var i min storlek men satt obekvämt fick flytta ut.

 

Att prova nya pass gick av bara farten. Jag hade bestämt mig. Velande hade aldrig tidigare tagit mig någonstans. Så det skippade jag också. Bara gör! Till min stora förtjusning insåg jag att Friskis på många löpband inaktiverat kaloriräknar-fönstret, vilket var en oanad befrielse! SÅ KLOKT och SUNT! För att i början hitta tillbaka till att bara känna hur rörelse och puls kändes i min kropp, hängde jag alltid trasan över displayen på den crosstrainer/löpband/cykel osv. som jag värmde upp på. Längd, tid eller hastighet var helt irrelevant.

 

En annan grej som jag använt för att förhala att komma iväg till gymmet var träningsväskan som skulle packas med mängder av prylar, man skulle kunnat tro att jag skulle ut på en fyra månaders vildmarksexpedition av min gympackning att döma! Plåster, proteinbars om energin tokdippade, druvsocker, ipren och diverse värktabletter,  shaker preppad med proteinpulver och BCAA, skor, extra strumpor och trosor, extra tights om de jag hade på mig skulle gå sönder (???), deo, handkräm, handsprit, schampoo och duschkräm (fast jag aldrig någonsin duschade på gymmet) två par hörlurar, mobilhållare till armen, vattenflaska.. Gymväskan stod ivägen för min träning. Den skulle väck helt enkelt. Det var ju en faktor som inte hade fungerat. Behöver väl knappast tillägga att väskhelvetet var dessutom svintungt att släpa på 😂

 

Jag tömde väskan och slängde in den i förrådet. Tog fram morfars gamla Konsum-tygkasse som vi brukar bära hem mat i, slängde ner träningsskor, gymkortet, mitt hänglås och en tom vattenflaska. Voilà! Jag var redo för att träna! Mobiltelefonen lämnar jag hemma. Min träning är min stund och inget som ska störas en sociala medier och annat krafs. Döm av min förvåning när jag insåg att det gick alldeles utmärkt att träna utan att släpa med sig flera kilos packning!

 

Jag är på gymmet för att röra på mig och inget annat. Inte för att äta, snapchatta eller lyssna på musik.

 

I början gick jag bara dit och vande mig vid lokalerna genom att promenera på ett löpband eller trampa på en cykel, 20-30 minuter räckte gott och väl och jag tog det helt i min takt, för min skull och ingen annans. Alla andra gånger på de fräsiga gymmen hade jag alltid gått all in på en gång och bokat upp mig på både det ena och det andra och piskat mig att stå på en crosstrainer i MINST en timme eller att springa på ett löpband tills jag enligt displayen på maskinen bränt MINST 500 kcal. Dessa var definitivt inga framgångsfaktorer och var varken hållbart eller lustfyllt någonstans. Så även här vände jag alltså på det. Jag gjorde det som kändes bra och tvingade mig själv att absolut inte mäta något i min rörelse. Kändes det som att jag var färdig efter 15 minuter? Bra, då är jag redo att gå hem och känna glädje över att jag rört på min kropp, det har den mått gott av!

 

För att börja träna pass, vilket var något jag ville prova och trodde att jag skulle gilla, så bokade jag in mig på ett yoga-pass för att börja någonstans (tro mig, over-doern i min hjärna ville boka in mig på typ step-explode och köra järnet, men nu visste ju jag redan hur det skulle följas upp: det skulle dröja innan jag vågade mig till gymmet igen).

 

Med insikten att jag behövde lära mig att känna efter hur rörelse känns i kroppen och inte i huvudet, så yoga passade bra. Kravlösheten på FS tilltalar mig så mycket, jag gör ALLT i min egen takt på de pass jag hittills provat. Inga pekpinnar och så mycket rörelseglädje från passledarna. I början ställde jag mig alltid längst bak, nu ställer jag mig ofta längst fram för att se ordentligt och lära mig snabbare. Ju snabbare jag greppar konceptet, desto roligare blir det. Jag kommer ofta på mig själv med att le stort på dessa pass när jag snurrar till det och tappar bort mig, det bedömer jag vara en härlig positiv och snäll reaktion på min rörelse.

 

 

Det låter kanske som att jag är väl bevandrad bland FS-passen nu. Men jag har självfallet så mycket kvar att upptäcka, det här är bara början. Jag är bara några månader in på min resa till att hitta en hållbar, sann rörelseglädje och tacksamhet till min kropp. Jag har ju börjat om så många gånger. Låt detta bli den sista omstarten och att jag för all framtid orädd vågar, vill och kommer att ge min kropp och mitt sinne all den rörelse de förtjänar och mår bra av!