LIVSBEJAKANDE

Svårt att komma igång, jag vill så gärna göra mig förstådd och det ger mig prestationsångest. Och prestationsångest för mig är lika med att jag helt enkelt inte gör det om jag inte absolut måste. Har gått och känt på det i några dagar nu och skrivlusten har tagit över tack och lov, man måste ju börja någonstans! Ingen ska betygsätta eller värdera min blogg, det här är ju enbart för mig själv, jag glömmer det i bland.

 

Jag vill berätta om min kamp mot överätning, mot bulimin jag är friskförklarad från sedan en drös med år tillbaka, om hur jag har så förtvivlat svårt att tillåta mig att bli riktigt nöjd och om hur mitt hetsätande påverkat min livskvalitet i allra högsta grad. Om mitt famlande efter en lösning som passar just mig på lång sikt. Om att finna ro inombords. Om min nya infallsvinkel -att jag förmodligen är sockerberoende.

 

Socker och mjölmat har alltid varit mina största matproblem, det jag överätit i huvudsak. Socker har jag ju förstått att hjärnan går igång på som vilken annan drog som helst om man har högre benägenhet än andra att bli beroende, vilket jag har med shoppingberoende, medberoende, alkoholism och andra substansmissbruk i flera generationer bakom mig i mina gener. Jag har lärt mig att vara ödmjuk inför detta. Det måste jag, det är att ta ansvar för mig själv nu när jag har den här vetskapen om mitt arv.

 

Jag själv trillade dit på socker. Och även alkohol om jag inte är försiktig med min alkoholkonsumtion. Om jag ägnar mig åt ett riskbeteende eller riskbruk när det gäller alkohol under några veckors tid, så börjar mitt fysiska och mentala sug efter berusning komma dagligen så småningom. Jag retar helt enkelt min beroendebenägenhet med att dricka regelbundet och samtidigt successivt flytta fram gränserna för vad jag blir nöjd med. Jag har sedan jag var 20 år gammal varit försiktig med alkohol efter en insikt som slog mig då. Jag kommer aldrig att kunna dricka 3-4 glas vin varje fredag OCH lördag vecka efter vecka. Då triggas mitt genetiska alkoholist-arv igång och det orsakar bara onödigt lidande för mig och säkerligen mina kära jag har nära mig. 3 glas vin en eller två kvällar per månad går utmärkt, men inte mer.

 

Socker däremot är jag liksom svin-hooked på efter bara en tesked typ. Det är så vansinnigt kraftfullt. Så som många beskriver att de fastnar på jungfrukicken av Heroin, så fäster sig min hjärna vid dopaminkaoset i min hjärna när jag äter socker. Jag kan inte tänka på något annat än på hur jag ska få mer av det och det hindrar mig från att leva här och nu och ta hand om mig själv. Det låter kanke överdramatiskt för någon som fixar att äta en kanelbulle och känna att det är bra så, men så är det inte för mig och många andra och det är även därför jag skriver.