Min historia del 1. Början på matkaoset
Jag har bantat och trixat med mat sedan jag var ungefär 12-13 år då jag kom i puberteten och började lägga på mig lite extra vikt, främst runt höfter och mage. Det var i den åldern jag började bli kroppsmedveten och självkänslan var inte på topp i pubertetens bergochdalbana.
Jag letade bantningstips på nätet och mitt 13-åriga jag fann att svält var det enda rätta. Jag hittade snabbt "thinspiration" (sidor fulla med bilder på sjukligt smala unga tjejer och kändisar), "pro-mia" (sidor med tips på hur man tex. kräks tyst så ingen hör och hur man döljer fysiska tecken på att man just kräkts) och pro-ana" (sidor med tips på hur man svälter sig själv, lurar sin omgivning att man ätit osv.), kategorier av internetsajter där man delade med sig sjuka tips till andra om hur man snabbast blev smal, av människor som ansåg att anorexi och bulimi var livsstilar, inte dödliga sjukdomar. Där och då började mitt matkaos på allvar. Och jag vet att jag sorgligt nog inte var och är ensam om det.
Hemma fanns nästan bara halvfabrikat, jag åt sällan frukt eller grönsaker, jag tyckte inte att de smakade intressant eller särskilt mycket alls, och det förstår jag ju nu i efterhand att de inte gjorde så hijackade mina smaklökar var av allt socker och mjöl jag åt dagligen.
Det som fanns i kylen var på det stora hela LIGHT-produkter av mejeri som sockrade lågfett-yoghurtar, lätt-creme fraiche, minimjölk, Lätta-margarin och färdiga pastasåser som skulle smaka ost, "räkost" på tub med typ en halv riktig räka i, hårt processade smörgåspålägg som leverpastej och skinka. I skafferiet fanns Icas Crunchy (kaksmulor man hade på sin gissningsvis supersockrade light-yoghurt), vitt fluffigt bröd (tänk källarfranska och RoastNToast-bröd, supersockrat mörkt Pågen-bröd i limpform, kakor, sockrade Kelloggs-flingor med yoghurtkulor och frystorkade jordgubar som under den tiden marknadsfördes hårt på tv som en bra start på dagen (?!?!?!?!??), snabbmakaroner, pasta i olika former, Ramen-nudlar, kex, Nutella..
Svälten och alla förbud jag satt upp för mig själv blev snabbt en supertrigger för mig och jag svalt, fick blodsockerfall och supercravings på socker eftersom min basföda från början bara bestått av sockrade lågfett-produkter av halvfabrikat, jag var ju beroende redan där, hetsåt allt jag kunde hitta, fick ångest, åt för att jag hade ångest, tog mig samman och började om med svälten tills min kropp skrek igen efter all form av föda och så vidare.. Den onda cirkeln var sluten för en lång tid framöver för mig. Sjukligt.
Jag hade fri tillgång till allt och så klart noll kunskap om vad som var bra för mig. Det här med ett balanserat blodsocker hade jag aldrig hört talas om. Jag hade behövt en mat-stabil vuxen som ledde vägen matmässigt för mig där, men nu fanns tyvärr inte det i mitt fall. Mitt mat-trixande var ju heller inte helt lätt för andra att upptäcka i början av mitt sjuka ätande som senare skulle utvecklas till en bulimi- och UNS-diagnos då jag hölls med mitt överätande och kompenserande i största hemlighet.
Vid det här laget var jag 15 år och på väg uppåt viktmässigt, jag vägde 62 kilo och var strax över 150 cm lång. Lätt överviktig, en växande pubertal kvinno-kropp, till synes inte så mycket att oroa sig för. OM jag hade haft en sund relation till mig själv och till mat alltså.
På hemkunskapen i högstadiet fick vi lära oss att koka saftsoppa, baka muffins och göra fruktsallad med några skopor glass som tillbehör. Hade jag fått önska hade näringslära varit halva hemkunskapsundervisningen i högstadiet och en obligatiorisk 50-poängskurs på gymnasiet. Men det är ju jag med facit i hand det..