LIVSBEJAKANDE

God morgon!

 

I dag skriver Bland annat DagensNyheter och Anna Sparre 4Health om världshälsoorganisationen WHO:s senaste rapport om alkoholbruket i världen, som uppges vara oacceptabelt högt och enormt skadligt för dem som passerar gränsen för skadligt bruk. Hälsoförlusterna är enorma. I bland annat Europa och USA är man extra drabbade av alkoholens negativa effekter. Det är ju förjävligt.

 

Jag har den senaste tiden tänkt en hel del på min egen alkoholkonsumtion. Jag är ju en beroendemänniska så det kommer säkert inte som en chock för er att jag har fler utlopp än socker. Shopping (periodvis) och alkohol är mina andra två utlopp jag ägnar mig åt när jag tycker att livet blir svårt att hantera. Med alkohol fungerar jag som så att jag är asparty att dricka med en och två helger på raken, tredje helgen i rad har mitt filter vittrat bort och jag har inget stopp, känner inte när det är dags att sluta dricka och fylle-smsar, säger och gör saker jag så klart ångrar sedan och som inte sällan får stora konsekvenser. Helt jävla onödigt alltså. Ett glas vin varannan månad kan jag faktiskt hantera, men det är verkligen allt, det måste vara modererat annars skjuter jag snabbt fram mina alkoholgränser. Jag har druckit mycket alkohol i mina dagar med debut som 13-åring och jag bär på kraftiga alkoholism-gener.

 

 

Alkohol och socker är mina svåraste utlopp att hantera. För att det fortfarande inte är riktigt socialt accepterat bland en del av människorna jag har runt omkring mig att välja bort dessa två djupt matkulturellt rotade saker. För ett halvår sedan hade jag väldigt svårt att säga nej till dessa i sociala sammanhang, åt socker och drack alkohol för andras välbehag. Man vill inte göra någon som bakat halva dagen ledsen genom att inte smaka på deras nygräddade sockerbomber och man vill inte tituleras präktig, tråkig och professionell partypooper för att man inte vill dricka alkohol på samma gränslösa sätt som sällskapet gör.

 

Jag har de senaste månaderna kommit till många insikter med detta. Ett problem jag identifierat är det att fester ofta utlöser ett skov av överätning av socker. Jag har tänkt att jag MÅSTE dricka alkohol på alla fester där alla andra dricker det för att inte vara den som förstör festen, ni vet, bjuda till lite, i vissa sällskap har jag till och med druckit bara för att stå ut med själva sällskapet (ja ni hör ju, en funderare på detta har ju verkligen varit på sin plats).

 

När jag blir berusad, vilket ofta går väldigt fort då jag har en väldigt låg alkoholtolerans när jag dricker så sällan som jag numera gör, flyger mitt omdöme och all min goda omtanke om mig själv ut genom fönstret och jag hamnar automatiskt med nävarna i diverse chips- och godisskålar. Dagen därpå vaknar jag både bakfull och socker-bakfull. För att inte tala om självföraktet dårå. Kolhydratsuget är så intensivt att jag aldrig står emot, det blir ett stopp förbi både MAX och godishyllorna på Hemköp. Som sockerberoende sluts sockerätarcirkeln snabbt i och med detta! Tänk att en födelsedagsfest kan sluta i en månads hetsätning, sjukfrånvaro och många kilos viktuppgång. Det är ju helt galna konsekvenser!

 

När jag läste Maria Borelius bok Hälsorevolutionen trillade en hel drös polletter ner. Den hjälpte mig att komma till insikten att jag vill njuta av ett glas bubblande torrt vitt ekologiskt vin som jag verkligen gillar, någon gång då och då. Jag hade nämligen först funderat över om jag skulle utesluta alkohol helt. Marias förhållningssätt till alkohol tilltalade mig verkligen. Väljer man att dricka alkohol, så dricker man det i den form man verkligen tycker om och, här kommer det gyllene: TILLSAMMANS MED MÄNNISKOR VARS SÄLLSKAP MAN VERKLIGEN VÄRDESÄTTER OCH SOM VÄRDESÄTTER EN SJÄLV LIKA HÖGT. Med den insikten var det med ens superenkelt att stå upp för mig själv och se förbi eventuella partypooper-trakasserier på diverse fester och helt enkelt välja bortt att dricka alkohol tillsammans med folk jag inte bryr mig värst mycket om och som inte heller bryr sig om mig.

 

"Varför umgås med folk som inte bryr sig om dig?" Kan man ju fråga mig då. -Jo, det är så här: jag lever i en stadig och helt fantastisk samborelation tillsammans med en människa jag älskar intensivt. I en sådan både ger och tar man för att den ska hållas spännande, trygg och djupt kärleksfull. Av sambolivet kommer det även sådana saker man bara får lov att acceptera; till exempel sambons hopplösa polare. Jag skriver detta med glimten i ögat, jag avskyr dem inte på något sätt, de är varma, glada människor som delar barndom med min sambo, deras relationer är ju också ovärderliga -för dem. Det får jag lov att acceptera. Och det är upp till mig att hitta ett lämpligt förhållningssätt till dem. De dricker stora mängder alkohol när vi alla samlas, och jag har varit desperat över att bli omtyckt och accepterad av dem, att smälta in i gänget som betyder så mycket för min sambo.

 

Jag har tänkt om. Lika mycket som jag respekterar att de dricker mycket alkohol, får de lov att respektera att jag inte dricker alkohol. Åtminstone tillsammans med dem. Jag har tidigare gjort värsta grejen av detta, det är alltid läskigt att säga nej första gången när man är osäker på reaktionerna. De är som sagt fina människor, men vi klickar helt enkelt inte och det är helt okej! Vi kan umgås ändå eftersom vi har en gemensam människa i våra liv som vi tycker sjukt mycket om, som känner samma sak för oss och som uppskattar att vi möts allihopa.

 

Visst skojas det om att jag är tråkig och tantig, men inte värre än ett par skojfriska pikar, sen är det över. Och det kan jag ta så länge det inte går till överdrift, jag kan faktiskt skoja tillbaka om deras fyllenivå och det tar dem :)

 

Jag gör mig festfin som jag tycker så mycket om att göra (gärna rituellt med ett långt bad, ansiktsmask, långsminkning till min favoritmusik och hela faderullan som en extra kärleksboost till mig själv), dyker upp, deltar, bidrar, skrattar och försöker ta del av sällskapet och dela med mig av mig själv till dem. Sedan åker jag hem när jag känner att det är dags, vill sambon vara kvar så hämtar jag honom gärna senare om jag inte ska göra något annat särskilt. Det fungerar jättebra!

 

Jag har liksom krånglat till det så förbaskat innan!

 

Ömsesidig respekt. Att ge och ta och lösa knepiga situationer i en relation. Det är klart att vi hade önskat att jag hade tok-klickat med alla hans polare, men så ser verkligheten sällan ut och det får vi lov att acceptera. En stor del av mina vänner är i hus- och barnstadiet nu och jag släpar runt min måttligt roade sambo på diverse dop och barnkalas, han gör det för vår skull och försöker lika mycket med mina vänner som jag med hans, självklart utan protest. Det är så egentligen så givet, man ger och tar men på en rimlig bekostnad.